kevin ko!

ber för barnen

som sätter kladdiga chokladfingrar överallt,

som gillar att bli kittlade,

som hoppar i vattenpölar och förstör sina byxor,

som nallar kakor före maten,

som suddar så att det blir hål i matteboken,

som aldrig kan hitta sina skor.

Och vi ber för dem som

tittar på fotograferna bakom taggtråd,

som inte kan springa längs gatan i nya joggingskor,

som aldrig fått räkna potatisarna på tallriken,

som föddes på platser vi aldrig skulle besöka,

som aldrig får gå på cirkus,

som lever i en barnförbjuden värld.

Vi ber för barnen som

ger oss kladdiga kyssar och en näve full med maskrosor,

som sover med hunden i sängen

och begraver sina döda guldfiskar,

som nästan inte hinner kramas

och som glömmer matsäcken,

som täckt hela kroppen med plåster

och som sjunger falskt,

som klämmer ut hela tandkrämstuben i handfatet.

Och vi ber för alla dem

som aldrig får någon efterätt,

som inte har någon snuttefilt att släpa efter sig,

som inte hittar något bröd att stjäla,

som inte har något rum att städa,

vars foton inte står på någons nattduksbord,

vars monster är verkliga.

Vi ber för barnen som

gör slut på veckopengen före tisdag,

som kastar sig på golvet i snabbköpet och skriker efter godis,

som petar i maten,

som älskar spökhistorier,

som gömmer smutskläder under sängen,

som får besök av tandfeen,

som inte tycker om att få pussar inför hela skolan,

som både får att skratta och gråta.

Och vi ber för de barn vars mardrömmar sker på dagen,

som är beredda att äta vad som helst,

som inte blir bortskämda av någon enda människa,

som går och lägger sig hungriga

och gråter sig till sömns,

som lever och andas utan en enda chans

att egentligen finnas till.

Vi ber för barn som vill bli burna

och för dem som måste bäras,

för dem som aldrig ger upp

och för dem som aldrig fått en chans,

för dem vi kväver och för dem som griper vilken hand som helst som räcks åt dem.

De är Guds barn, vart och ett av dem

Från "Alltid älskad" av Kristina Reftel.

Det är en sjuk värld vi lever i, orättvisan är så brutal. Jag klagar för att jag inte hinner med allt roligt jag har att välja mellan.. Andra svälter, är föräldralösa, är hemlösa, utan vänner, har sett riktig ondska. Vad har jag för rätt att klaga? Jag är så egoistisk, tänker på mig själv först, inte andra, och jag hatar det! Jag vill göra gott, prioritera andra före mig själv så att jag inte tappar fokus och glömmer det viktiga. Jag ska bli bättre på det!

Så jag ber! Ber för världen. Jag läser Guds ord i Bibeln och jag kämpar med att sprida kärlek, men det finns så mycket som drar ner mig.. Facebook är en av sakerna, som liksom drar bort mig från det viktiga, så jag är utan det nu. Tiden som nu plötsligt är min iställets för facebook lägger jag på saker som spelar roll! Det är skönt kan jag säga! Gör dig fri från det som tar fokus, och lägg inte all fokus på dig själv! Det finns en hel värld, det finns alldeles för mycket ondska, så ta hand om varandra!!! 

Jag är ett Guds barn, och det är du också! Du är alltid älskad!